Kom inte in själv

Av själva interimsmötet minns jag inte mycket. För det första kom jag för sent och för det andra var tillslutningen så stor att jag inte kom längre än till förstugan ...
  VSK:s första kassör blev jag i alla fall ...

Vi var alla unga och jag själv var bara 17 år vid det här tillfället.
  Min far som hade dött två år tidigare var inte soldat som namnet Svärd kan tyda på. Nej, han hette Pettersson och var polis när han sökte anställning som bankvaktmästare vid Mälarprovinsernas Enskilda Bank. För att få jobbet måste han dock byta till ett mer respektingivande namn.
  Man hoppade med i alla tänkbara idrotter när man väl kommit igång, men först var det fotboll och friidrott.
  Jag spelade halvback i vårt första lag och var väldigt stolt över vår fina klubbdräkt som vi köpt från Frimans sportaffär i Stockholm.

  På VSK:s 50-års jubileumsfest träffades de här tre klubbstiftarna. Från vänster John Lööf, Krispin Svärd och Ivar Andersson.

Lovad stryk i Sala

När jag skulle tävla i friidrott så blev det inledningsvis mest i kast.
Vi fick inbjudan, med fri resa och fritt uppehälle, för att göra propaganda i Sala i samband med en nykterhetsfest och där nådde jag min första verkliga framgång.
Jag skulle bl.a. vara med i diskus. Man kastade då med en järnskiva och tävlingsplatsen var inhägnad med rep. Jag ville ha detta flyttat för att ingen skulle komma till skada, men arrangörerna menade att det inte behövdes. "Så långt kan inte Du kasta", sa´ de bl.a.
Det kunde jag emellertid och efter nedslaget studsade järnskivan upp och träffade en liten flicka på ena benet. Hon började förstås gråta och några bland publiken ville ge mig stryk. Det avstyrdes dock av funktionärerna som betonade att jag varnat dem före.
  Spjuttävlingen gav mig en andraplats och på hösten (!) blev det prisutdelning på Arbetarföreningen i Västerås. Prisutdelare var IFK-basen Kalle Rudberg. Jag fick två silverpokaler. Den största för diskussegern var 4 cm hög.

Bäst som löpare

Hjalmar Hammarkvist hette VSK:s bäste löpare när vi började. En dag ville han att jag skulle vara "hare" åt honom när han sprang 1 500 m uppe på Djäkneberget. Jag skötte sysslan så bra att han ville möta mig på riktigt dagen därpå, till allas - även min - överraskning vann jag den duellen klart och sedan blev löpningen min bästa gren.
  1905 mötte jag för första gången Stockholmseliten på långdistans. Det var i Arboga och motståndare var bl.a. de välkända olympierna John Svanberg och Ture Bergvall. De tränade i ett ridhus på vintrarna och brukade inte ta stryk av några svenskar. Nu lyckades jag dock tränga mig in i Stockholms-blocket.
  Året därpå mötte jag Sveriges och Englands bästa långdistansare på Gamla Idrottsparken i Stockholm. Loppet gick över 5 000 m - den distans som jag gillade bäst - och jag kom hedersamt nog fyra.

VLT-intervju 1907

Min mest uppmärksammade seger vann jag annars i "Norra Brunnsviken runt 1907".
Självaste Anders Pers på VLT kom till oss på Norrmalm 13 - snett emot Karlslund - och gjorde en intervju efteråt.
  Stockholmspressen skrev bl.a.: "Tänk att en så duktig löpare finns i Västerås där han saknar både stimulans och konkurrens."
  Seger höll det på att bli i "Ulvsundasjön runt". också. Jag ledde klart före olympiern Bergvall när publiken började ropa:
  - Spurta Svärd: Målet ligger bakom hörnet därborta.
  Det gjorde det nu inte och feldisponeringen av krafterna gjorde att jag måste ge mig för Bergvalls spurtangrepp - på rätt ställe.
  Jag flyttade till Stockholm redan 1907 och där skaffade jag mig 1910 en droskbil som tvingade mig till långa arbetsdagar och när legendariske tränaren Ernie Hjertberg ville ha mig med i 0S l912 måste jag tacka nej.

Sparkades från ASEA

Jag hade ju från början arbete på Keijsers där jag förnicklade, försilvrade och förgyllde kaffekannor, gräddkannor och sockerskålar. Kom sedan till ASEA men blev inte populär hos ledningen. Man gillade inte att jag var socialist, men skyllde uppsägningen på mitt idrottsintresse.
  Hösten 1907 flyttade jag alltså till Stockholm. Fick arbete på en telefonverkstad och blev storkarl på en enda gång. Tjänande nämligen 45 öre i timmen. På ASEA hade den skickligaste svarvaren 39 öre. Men idrottsmeriter var sannerligen inget man fick jobb på och vår verksamhet mottogs med stor reservation. Jag vet att när vi idrottade på Djäkneberget vågade inte damerna titta på oss. Kortbyxor och tunna tröjor var närmast osedligt lite i klädväg.
  Så mycket roligare var det när t.ex. borgmästaren i Arboga höll ett fint tal för oss i rådhuset efter tävlingar där. En borgmästare var för övrigt med i bilden även när vi skulle spela bandy för första gången i Sala. Det var nämligen borgmästarsonen Camitz i Sala som ordnade det hela. Vi slog IFK Sala med 11-0 och jag var som back mest på motståndarnas planhalva, säger Krispin Svärd med ett belåtet leende.

Spänsten i behåll

En sund själ i en sund kropp är ett motto som följt Svärd genom alla åren. Ingen fet mat, gärna vegetariskt i stället. Ingen sprit och tobak. De senare reglerna höll han styvt på som VSK-ledare. Han följde ofta kamrater hem för att de inte skulle gå ut på dåligheter.
  I dag förskräcks han när han ser hur rökningen och spritmissbruket förekommer i allt yngre årsgrupper, men gläds också över att man äntligen fått upp ögonen för friskvårdens betydelse.
  Med hjälp av den danske gymnastikdirektören Müllers "Mitt system" lärde han sig tidigt att träna upp de inre organen. Än i dag kör han ett program som gör hjärta och lungor, samt mag och bukmuskulaturen starka.
  Härom året sa´ stadsläkaren i Södertälje:
  - Det finns ingen i hela landet som i Svärds ålder kan visa upp en sådan spänst och vitalitet.
  Krispins pigga fru, barnen (av vilka dottern Barbro bl.a. är skotsk mästarinna i orientering), samt undertecknad kan bara bestyrka. Jag hoppas att jubileumsfest-deltagarna skall få möjlighet att beskåda VSK-stiftarens dagliga och hårda träningsprogram. Det är imponerande!
    CURT LUNDBERG