Godnattsagan för mig var när pappa Torsten berättade om sin ungdoms hjältar: bandypojkarna på 20-talet. "Stora Tranan", "Lolle", "Hjalle", Manne och allt vad de hette.
Hur han stod på gamla plan från tidig morgon tills skymningen gjorde allt spel omöjligt.
Eller hur han ordnade resor för att alltid vara laget nära.
  Pappa Torsten var infödd Västeråsare och lämnade staden på 20-talet. Han och hela familjen flyttade tillbaka 1937.
  Farfar Hjalmar var polis till yrket och kallades "Kräftan". Det är säkert många äldre västeråsare som kommer ihåg honom.
  Naturligtvis blev Arosvallen mitt andra hem. Stämningen fanns redan då. Ramsan "Heja Sport" piskade fram det grön-vita laget.
  Jag minns också folkvandringen Vasagatan mot "Vallen" före och efter matcherna. Förväntningarna från de mellan 5000-6000 åskådarna. Lidelsen från alla bandytokiga. "Sport" får inte, kan inte, förlora.
  Alla i laget var våra hjältar, men namn som Gunnar Hyttse. "Lotta", "Eja" Bergström har för alltid skrivit in sina namn i bandyhistorien.

Kalle Rosenberg med okänd beundrare

Listan är jättelång

Storhetstiden under 40-talet med tunga namn som Pontus, Henry, Svante, "Gucko", Lasse P... Listan kan göras hur lång som helst över alla fantastiska lirare och kämpar.
  Jag följde Pontus som en skugga under hela hans 20-åriga aktiva karriär. Men jag pratade aldrig med honom. Senare blev vi bekanta och han betydde mycket för mig som vän. Jag sörjer honom som min egen far.
  Säsongen 1953-1954 hände något mycket tråkigt. VSK förlorade sista matchen på Strandvallen mot Slottsbron med 1-0 i en ren jumbofinal. VSK fick lämna högsta serien för första gången. Sensationellt vann sedan VIK seriefinalen i division 2 med 5-3 så det tog ytterligare ett år innan VSK genom segrar mot Vaggeryd, både borta och hemma var tillbaka där de hör hemma.
  Läs när "VIK petade VSK från bandytronen" här

Vilken publikfest!

Den tillfälliga tillbakagången får i första hand tillskrivas att bandyn blev hänvisad till Arosvallens bakgård. När Rocklunda blev till fick vi nya SM-finaler och nya stjärnor.
  Alla man träffar pratar om Bosse Nilssons agerande under finalen 1959. Vilken publikfest! Det var då vi fick reda på att det inte alltid är domaren som dömer. I ärlighetens namn hade Skutskär ett fullt regelrätt mål inne, men det dömdes bort för offside.
  Säsongen 1969-1970 inträffade det verkliga bottennappet. VSK kom sist i tabellen. Men tala om under. 1973-års svenska mästare innehöll nio (9) spelare som några år tidigare inte ens kunde stava till ordet b-a-n-d-y. Att dessa underdjur inte glömmer sitt kära VSK bevisades då vi i mars firade 20-årsjubileum. Alla kom mangrant (Raoul Jonsson undantagen eftersom han är bosatt i USA).

Vi sjöng med inlevelse

När vi som avslutning på en lyckad kväll sjöng VSK visan var det med inlevelse. Vi sjöng för något vi alla känner extra varmt för.
  Att få vara med en sådan kväll och känna den underbara harmoni som idrotten skapar är en stor lycka. Namn som Stefan Johansson, Björn-Olle Forsberg, Sören Boström och "Tobbe" Ek kan ju var och en vara upphov till en doktorsavhandling.
  1984-1985 kom så det stora lyftet. Hasse och "Micke" välsignade oss. De hade god hjälp av "Kribba", vilken straffläggare! VSK har inte haft hans like (inte ens Pontus). Eller ta Anders, som rensade undan allt som kom i hans väg.

SM-finalen 1989: VSK-Vetlanda 7-3

Bästa finalen någonsin

Mina bandyvänner: vi är framme vid SM-finalen 1989: VSK-Vetlanda 7-3. Enligt bedömare som sett allt i bandyväg från 1925 var det tidernas bästa final. Vilken uppvisning av de våra: Knappt ett misstag under 90 minuter.
  Lyckan var fullständig hos alla rättrogna. Det var den förresten redan före matchen. Tusentals i grön-vit utstyrsel hyllade mästarna redan när de kom till centralen. Det blev mer när de åkte hem igen.
  Känslan av att komma in i dagens Rocklundastadion är obeskrivlig.
  Gamla kämpar som varit med om det mesta kommer med synpunkter. T.ex. "Orren" med sina taktiska snilleblixtar.
  Klacken, denna enorma skara med hjärtat i grönt och vitt skapar en stämning och ett tryck som inte är av denna värld.
  De gör att de aktiva trivs och tycker att idrottandet är meningsfullt.
  Att höra de aktiva lovorda alla som hjälper till runt laget är underbart.

Blod, svett och tårar

Framgångarna under senare år har inte kommit gratis. De har vunnits med blod, svett och tårar och med hjälp av en suveränt arbetande styrelse. Många är de som bakom kulisserna gjort Västerås Sportklubb Bandyklubb till den ledande klubben i landet.
  I mitt dagliga värv är jag torghandlare i Göteborg. Efter årets final på Studenternas kom många fram till mig och gratulerade till en fantastiskt spännande och underhållande match.
  Många frågade mig varför inte isen spolades före matchen.
  Ännu fler kom fram till mig efter mötet IFK Göteborg-Milan inför 44 000 åskådare på Nya Ullevi.
  Det allmänna omdömet var: bandyfinalen var klart bäst!
  Man behöver inte ens blunda för att få fram den härliga bilden av hur Pelle gör segermålet i årets final. Det känns genom märg och ben ... Tiden står stilla.
  Finns det ett himmelrike så har vi redan varit där. Vilken härlig upplösning!
  Och visst vann det bästa laget.

Extraramsa på Centralen

Jag kom hem på måndagen med tåget och möttes av yngsta barnbarnet Alexander. 3 år (en av få rosenbergare som inte var i Uppsala). Han var klädd i grön-vitt och med en flagga i handen sjöng han: "SM-Guld, SM-Guld. SM-Guld".
Inne på Centralen ber han:
  "- Snälla morfar, kan vi inte ta en ramsa för grabbarna?"
  Gissa om vi blev uppmärksammade.
  Snart är det Bandydags igen.
  Må vi hoppas på ännu ett mästerskapsår med härlig idrott i positiv anda. gemenskap och trivsel. Låt oss ge bandysporten vårt gedigna stöd.
  Heja alla, är ni klara?

Namnen bakom smeknamnen ...

Henry Ohlsson (själv nämnd av Kalle Rosenberg) är oss behjälpliga när det gäller att hitta det rätta namnet bakom smeknamnen på Kalles hjältar Han har nämligen alla laguppställningar sedan 20-talet nedtecknade. De är från artikelns början räknat:

"Stora Tranan" - Erik Reuter.
"Lolle" - Georg Jonsson.
"Hjalle" - Hjalmar Bergqvist.
Manne - Johansson.
Gunnar Hyttse - hette först Karlsson.
"Lotta" - Folke Lindblom.
"Eja" - Ejnar Bergström.
Pontus - Widén förstås.
Henry - Ohlsson.
Svante - Holmqvist.
"Gucko" - Gunnar Jansson.
Lasse P. - Pettersson.
Hasse - Johansson.
"Micke" - Mikael Erlandsson.
"Kribba" - Christer Jacobsson.
Anders - Jakobsson.
"Orren" - torde vara domaren Leif-Göte (Eriksson) Eltenäs pappa.

Fotnot: 1973 fick Kalle Rosenberg uppdraget att bli hejarklacksledare på Rocklunda.
  Kalle bor i Göteborg, men missar sällan en match med VSK på Rocklunda. Kalle åker också på flertalet av bortamatcherna.
  Den 13:e november 1997 fyllde legenden, Kalle Rosenberg 70 år!
  Webmasters anmärkning.

Kalle Rosenberg
Av Jonas Hållén

Källa: Kalles artikel "Hejsan alla, är Ni klara?" var införd i "Bandydax" inför säsongen 1993-1994.